Himlen ligger grå över oss och du är en idiot jag trodde jag kunde lita på. 

Jag känner mig som mitt femtonåriga jag. 

Jag är som en cigarett. Glöder, avnjuts, slängs och sedan dör jag. 

Vi smyger omkring varandra för att slippa trampa varandra på tårna. 

Jag vill komma dig nära, men jag vet inte hur. Varför är du så långt borta när jag vill ha dig här? 

Det är redan oktober och jag har glömt ungefär allt som varit. 

Jag saknar dig fast att tänka den tanken får mig att vilja spy. 

Din dialekt får mig att bli mer och mer kär i dig. 

Jag vet inte om jag behöver någon att älska. Men jag vet att jag behöver någon som fyller ut det tomrum inom mig. 

Det är kallt. Men jag envisas ändå om att sitta ute. Glöden från min cigarett är det enda som lyser upp mörkret. 

Minns du kvällen då vi båda gick här? Det är nog bara jag som gör det.

Jag dämpar ångesten med ytterligare ett bloss innan jag börjar röra mina steg hemåt igen. 

Hemåt där du inte sitter vid köksbordet och väntar. Hemma där lägenheten ekar tom av känslor. 

Sömnlösa nätter. Sömnlösa nätter när det är som värst. 

Tack som fan för hopplösheten och all skit som jag bär. 

Det känns som att hur hårt jag än slår tillbaka, hur kraftfulla vapen jag än använder fungerar ingenting. Kampen är oändlig. 

Jag vet inte om jag gillar dig eller idéen utav oss tillsammans. 

Du är min livräddare, min bästa vän, mitt nödnummer och någon som alltid förstår hur jag mår. 

När vi börjar skriva personliga brev börjar vi alltid på samma sätt.

“Hej,

mitt namn är [ditt namn] och jag är [din ålder] gammal. Mina ambitioner och drömmar är dessa och en dag vill jag bli detta.”

Jag önskar det vore så enkelt att presentera sig så, eller att ens vara sann i ett utav alla dessa brev. Men i just detta fall ska jag vara personlig och dessutom personlig i en historia.

För mig har författaryrket har lockat länge, faktiskt ända sedan mina barnsben. Med tiden har jag däremot insett att skrivandet finns runt omkring oss hela tiden, överallt faktiskt. Du behöver just inte vara författare för att kunna få skriva utan du kan vara musiker, poet, journalist och till och med bloggare för att få tjäna pengar på dina ord. Själv startade jag faktiskt bloggen “Om ingen alls” strax innan årsskiftet för att få kunna sätta mina egna tankar i ord och få igång mitt skrivande som legat i dvala i över flera år.

 När jag var yngre fick jag förklarat för mig av en mer auktoritär person att jag skrev ‘för fritt’ och att jag skulle få ägna mig åt det när jag var en etablerad författare. Hur ska jag kunna utvecklas innan jag ens blivit något?

 När jag var ännu yngre än när jag var yngre så ville jag bli ungdomsförfattare, få skriva långa böcker om kärlek, något jag trodde jag visste allting om men i själva verket inte hade en blekaste aning om vad det egentligen var. Så jag fick låta skrivandet vara en ventil till livet, där mina tankar önskningar och fantasi fick läcka ut. Där jag i allt mitt drömmande kunde sätta alla fördomar om oetablerade författare på plats.

Jag heter Anna Jenny, ett namn jag själv valde förra året och jag vill bli allt möjligt. För när jag bestämde mig för att bli skräddare samma år som författardrömmarna gick i dvala trodde jag att mina drömmar fanns i tyg och avancerade mönster. När jag fem år senare tog studenten stod jag där på trappan till en kyrka alldeles tomhänt och drömde mest om en kal och kall ö långt nordväst om Sverige där jag trodde att lurviga ponnier och vulkaner kunde bota allt jag saknade. Dit har jag fortfarande inte lyckats ta mig, men drömmen lever fortfarande kvar.

 Jag är 20år, har hela livet framför mig och jag drömmer än idag om att alltid få göra det som gör mig glad - och det är att hela tiden få utsätta mig själv för nya utmaningar.

Jag vill skrika rakt i ditt ansikte att du är helt jävla dum i huvudet och att jag absolut inte vill ha något med dig att göra. 

  Du var det jag alltid velat ha, men dina ord var tomma och din blick var lögnaktig. 

Du kunde alltid stå där och jag undrade alltid vad som snurrade runt. Det var antagligen jag som rörde runt i ditt huvud likt ett barn gör mjukglass av den billiga glasslådeglassen. Du ville aldrig ha mig egentligen, jag var bara ett andetag innan du vågade dig fram på riktigt. 

Du är drivkraften och energin och jag ligger platt på en blöt gräsmatta och önskar att regnet föll över mina bara ben. 

Du har alltid stått där. Tagit alla slag, alla hugg och allt jag någonsin kastat på dig. Både verbalt och fysiskt. Jag förstår inte hur du har orkat. Hur du i princip bara har tackat och tagit emot, gått rakryggad därifrån och inte sagt något mer.

 Vi är som natt och dag, helt olika men ändå finns det något som tyder på att vi är syskon. Nu är du alldeles för långt bort. Flera mil, i ett annat land med ett familjärt språk jag ändå inte kan tala och det tar minst tre timmar med flyg dit. Jag vill att du ska komma hem, jag vill för en gångs skull vara den där lillasystern du aldrig fick. Den där snälla och gulliga som ger dig en kram istället för att ge dig blåmärken.

Vart har jag dig när jag behöver dig som mest? 

Tårar, snor och torr överläpp. Vi är båda hjälplösa men vill inte se någon i ögonen. 

Jag försöker att inte tänka på dig alls. 

Ett år äldre helt plötsligt. Tiden går fort, men aldrig så fort att vi missar vad vi verkligen vill göra.

Att komma bort är lite som att komma hem. Att få lära sig stå på egna ben. 

Ibland behöver jag fly från verkligheten. Jag rotar vilt i min tygväska efter mina hörlurar och hittar de lika snabbt som jag stoppat ner handen däri. Fort in i telefonen och snabbt slår jag på spellistan med alla bra låtar från mitt favoritband. Jag sluter ögonen och försvinner bort i en dimma där ingenting kan skada mig. 

Våra hjärtan slog aldrig samtidigt. Våra andetag var aldrig synkade. Mitt huvud vilade på din axel, precis mellan nyckelbenet och halsgropen. Fingrarna vilandes runt din midja och du flätade in dina i mitt burriga hår.
  Jag försökte sluta tänka på alla olikheter mellan oss. Försökte sluta höra alla andras röster i huvudet som påminde mig om vem du egentligen var. Jag tänkte bara på oss tillslut.

Bara på oss och det var vi och inga andra.

Vi är överallt. Om det inte är du, jag eller någon vi känner så är det någon annan.
  Själv stod jag mitt ute på ett lerigt fält med gegga upp till knäna och under naglarna vilade leran som avslöjade att jag ramlat tidigare. Vart du befann dig kunde jag inte veta. För det fanns alltid någon som kunde ta tag i din skjortärm och dra dig vidare på nya äventyr.
  Mina leriga knän gjorde ont och det enda jag tänkte på var dina andetag framför mig som gjorde rökmoln i dimman.

Jag följer prickarna på din rygg, sluter mina ögon och drömmer om den dagen du berättar sanningen. 

Jag försökte göra mig osynlig genom att öka takten, sjunka ihop lite mer än normalt och fästa blicken långt bort i horisonten. 

Du stod därborta och väntade på din buss. 

'Titta inte hit bara' ekade inuti mitt huvud. För det sista jag ville vad att få din brännande blick i nacken. 

  Att stänga ute dig ur mitt liv var kanske inte det enklaste, men jag var helt enkelt tvungen. Du var ju värre än mig, så det fanns inget hopp för oss. 

Där borta stod du och väntade. Du väntade på den försenade bussen när du vände blicken exakt i min riktning. 

Jag hade stannat upp för att drömma om ditt smutsiga hår.  

Faråker – Om

Ännu finns det texter med sorg i.

När jag är med dig undrar jag alltid hur det är att vara ensam. När jag är ensam undrar jag alltid hur det skulle vara om jag var med dig

Ångest och himmel i pannkaka. Du står i det nedsläckta rummet framför det tre meter höga fönstret. 

Jag tänkte på mig, jag tänkte på dig och jag tänkte på oss två tillsammans.

Så äls­ka­de Gud värl­den att han gav den sin en­de son, för att de som tror på ho­nom in­te skall gå un­der ut­an ha evigt liv.

Joh 3:16

Jag tycker om dig fast våra hjärtan aldrig slår i takt och när du luktar askkopp och alkohol för du snubblar in hos mig någon gång mellan 00:47 och 04:03

José González – Step Out

När du tappar greppet, då tappar du mig helt.

Du är perfekt. 

Även om perfekt inte alltid existerar i våra egna huvuden så är du i alla fall perfekt i mitt. 

För du är så varm, mjuk och kanske till och med det där jag alltid velat ha. 

Du kommer aldrig vara någons ersättare, utan du kommer alltid vara dig själv. 

Ibland handlar allt om ingen alls. Men just detta handlar om dig. 

 Du vet inte vad du gjort, eller gör, men det är i alla fall fantastiskt.

Ljuset från alla lampor gjorde nästan ont i mina ögon.

I början förväntade jag mig fyrverkerier genom hela kroppen och sockerdricka genom fingerspetsarna när jag såg dig. I slutet, där precis innan tolvslaget, iförd de fulaste partyhattarna insåg jag äntligen att du aldrig ens hade varit intressant och det var egentligen din bästa vän jag var kär i.

Thomas Stenström – Forever Young

Jag tittar på stjärnorna ikväll och jag undrar om du gör detsamma.

    För jag tänker på dig varje gång jag gör det. 

Dina kyssar är som sammet medan dina revben är vassa som glas. 

Vi har väl alla drömt om hur ens framtida liv ska se ut? Hur den perfekta partnern ska vara, se ut, bo, tjäna osv. Men det är inte det vi ska gå och oroa oss för när vi blir äldre. 

Jag gillar tanken utav att vara kär. Alla känner antagligen annorlunda än vad jag gör, men jag gillar hur jag känner mig. 

  För det händer ju att jag blir kär, oavsett om jag vill eller inte. Det är många gånger jag sagt till mig själv: "bli inte kär, det är varken bra för dig själv eller någon annan". 

  Men varför känner jag såhär då? Hur kan en ignorera en sån stark känsla? Jag försöker ignorera det, skaka av mig den och gå vidare. För det är nog mest inbillning. 

Självklart vill vi alla ha det vi alltid velat ha, men för mig är det oftast lite svårare. 

För mig är det du som är viktigast. Vem du verkligen är. Hur du tänker och resonerar. Mitt intresse för andras liv avspeglas tydligt i en relation.

Närhet. 

Hud mot hud. 

Din värme, din kyla. 

Närhet. 

Inte bara det bildliga utan det bokstavliga. Det går inte att älska någon, låta någon in i sitt liv utan komplett närhet. 

  Jag vill inte bara ha ditt namn, adress eller ålder. Jag vill ha din självbiografi. 

En stor del utav mig är byggd på tystnad. Jag vet knappt vilka jag bor med, kanske stommen och grunden. Men inte det riktiga innehållet. 

  Det vill jag ska fyllas ut. 

Frihet är ditt ledord. Jag har aldrig varit bra på att välja, utan brukar blanda allt eller gå på det vanliga. 

Jag vill inte bo med dig. Inte just nu. Kanske aldrig. Inte heller vill jag träffa dig varje dag. För vad skulle vi då prata om när jag klev in i den stökiga hallen och du har somnat på soffan? 

  - Fast det värsta är att få alldeles för mycket känslor besvarade utav dig. 

  Jag vill försöka undvika att utsätta dig för allt detta då. Fast om jag verkligen älskade dig, skulle jag antagligen offra allt. 

Men jag vill ju inte vara den värsta i vår relation. Jag vill, likt alla andra, bara strunta i allt. För det får mig att veta vad som känns viktigt. 

Jag vill inte att du ska bli kär i mig. Det blir bara jobbigt och svårt. Men det är okej om du blir det. För jag är säkert redan kär i dig. 

Jag vill kunna gosa med dig, din bästa kompis, en okänd, eller få vara ensam, bara för att jag kan. Att mysa har väl heller aldrig skadat någon? 

Trots att allt detta snurrar runt i min skalle vill jag enbart ha en kram. 

  En puss på kinden.

  Någon som viskar "jag älskar dig". 

Det är nog faktiskt inte bara jag som behöver oändligt mycket kärlek, utan vi alla behöver det. 

Speciellt du. 

Jag önskar jag kunde ringa dig under vilken tidpunkt som helst. Veta att du väntar i andra änden av signalerna som evigt tjuter i mitt öra. 

"Numret du försöker nå är inte i bruk"

Jag önskar jag visste att du skulle svara. Åtminstone någon gång. 

Jag vill bara höra din röst. Höra dig säga att allting kommer bli bra. Känna dina andetag komma närmre. Hur du tillslut omsluter mig och vaggar mig sakta till sömns. 

Jag önskar jag visste hur nära du egentligen är.