150107

Vi har väl alla drömt om hur ens framtida liv ska se ut? Hur den perfekta partnern ska vara, se ut, bo, tjäna osv. Men det är inte det vi ska gå och oroa oss för när vi blir äldre. 

Jag gillar tanken utav att vara kär. Alla känner antagligen annorlunda än vad jag gör, men jag gillar hur jag känner mig. 

  För det händer ju att jag blir kär, oavsett om jag vill eller inte. Det är många gånger jag sagt till mig själv: "bli inte kär, det är varken bra för dig själv eller någon annan". 

  Men varför känner jag såhär då? Hur kan en ignorera en sån stark känsla? Jag försöker ignorera det, skaka av mig den och gå vidare. För det är nog mest inbillning. 

Självklart vill vi alla ha det vi alltid velat ha, men för mig är det oftast lite svårare. 

För mig är det du som är viktigast. Vem du verkligen är. Hur du tänker och resonerar. Mitt intresse för andras liv avspeglas tydligt i en relation.

Närhet. 

Hud mot hud. 

Din värme, din kyla. 

Närhet. 

Inte bara det bildliga utan det bokstavliga. Det går inte att älska någon, låta någon in i sitt liv utan komplett närhet. 

  Jag vill inte bara ha ditt namn, adress eller ålder. Jag vill ha din självbiografi. 

En stor del utav mig är byggd på tystnad. Jag vet knappt vilka jag bor med, kanske stommen och grunden. Men inte det riktiga innehållet. 

  Det vill jag ska fyllas ut. 

Frihet är ditt ledord. Jag har aldrig varit bra på att välja, utan brukar blanda allt eller gå på det vanliga. 

Jag vill inte bo med dig. Inte just nu. Kanske aldrig. Inte heller vill jag träffa dig varje dag. För vad skulle vi då prata om när jag klev in i den stökiga hallen och du har somnat på soffan? 

  - Fast det värsta är att få alldeles för mycket känslor besvarade utav dig. 

  Jag vill försöka undvika att utsätta dig för allt detta då. Fast om jag verkligen älskade dig, skulle jag antagligen offra allt. 

Men jag vill ju inte vara den värsta i vår relation. Jag vill, likt alla andra, bara strunta i allt. För det får mig att veta vad som känns viktigt. 

Jag vill inte att du ska bli kär i mig. Det blir bara jobbigt och svårt. Men det är okej om du blir det. För jag är säkert redan kär i dig. 

Jag vill kunna gosa med dig, din bästa kompis, en okänd, eller få vara ensam, bara för att jag kan. Att mysa har väl heller aldrig skadat någon? 

Trots att allt detta snurrar runt i min skalle vill jag enbart ha en kram. 

  En puss på kinden.

  Någon som viskar "jag älskar dig". 

Det är nog faktiskt inte bara jag som behöver oändligt mycket kärlek, utan vi alla behöver det. 

Speciellt du.