Jag vill skrika rakt i ditt ansikte att du är helt jävla dum i huvudet och att jag absolut inte vill ha något med dig att göra. 

  Du var det jag alltid velat ha, men dina ord var tomma och din blick var lögnaktig. 

Du kunde alltid stå där och jag undrade alltid vad som snurrade runt. Det var antagligen jag som rörde runt i ditt huvud likt ett barn gör mjukglass av den billiga glasslådeglassen. Du ville aldrig ha mig egentligen, jag var bara ett andetag innan du vågade dig fram på riktigt. 

Du är drivkraften och energin och jag ligger platt på en blöt gräsmatta och önskar att regnet föll över mina bara ben. 

Du har alltid stått där. Tagit alla slag, alla hugg och allt jag någonsin kastat på dig. Både verbalt och fysiskt. Jag förstår inte hur du har orkat. Hur du i princip bara har tackat och tagit emot, gått rakryggad därifrån och inte sagt något mer.

 Vi är som natt och dag, helt olika men ändå finns det något som tyder på att vi är syskon. Nu är du alldeles för långt bort. Flera mil, i ett annat land med ett familjärt språk jag ändå inte kan tala och det tar minst tre timmar med flyg dit. Jag vill att du ska komma hem, jag vill för en gångs skull vara den där lillasystern du aldrig fick. Den där snälla och gulliga som ger dig en kram istället för att ge dig blåmärken.

Vart har jag dig när jag behöver dig som mest? 

Tårar, snor och torr överläpp. Vi är båda hjälplösa men vill inte se någon i ögonen. 

Jag försöker att inte tänka på dig alls.