150416

Du har alltid stått där. Tagit alla slag, alla hugg och allt jag någonsin kastat på dig. Både verbalt och fysiskt. Jag förstår inte hur du har orkat. Hur du i princip bara har tackat och tagit emot, gått rakryggad därifrån och inte sagt något mer.

 Vi är som natt och dag, helt olika men ändå finns det något som tyder på att vi är syskon. Nu är du alldeles för långt bort. Flera mil, i ett annat land med ett familjärt språk jag ändå inte kan tala och det tar minst tre timmar med flyg dit. Jag vill att du ska komma hem, jag vill för en gångs skull vara den där lillasystern du aldrig fick. Den där snälla och gulliga som ger dig en kram istället för att ge dig blåmärken.