Ett år äldre helt plötsligt. Tiden går fort, men aldrig så fort att vi missar vad vi verkligen vill göra.
Detta handlar inte om mig eller dig eller om någon jag känner. Detta handlar om vad som kretsar i min tjugoåriga hjärna.
Ett år äldre helt plötsligt. Tiden går fort, men aldrig så fort att vi missar vad vi verkligen vill göra.
Ibland behöver jag fly från verkligheten. Jag rotar vilt i min tygväska efter mina hörlurar och hittar de lika snabbt som jag stoppat ner handen däri. Fort in i telefonen och snabbt slår jag på spellistan med alla bra låtar från mitt favoritband. Jag sluter ögonen och försvinner bort i en dimma där ingenting kan skada mig.
Våra hjärtan slog aldrig samtidigt. Våra andetag var aldrig synkade. Mitt huvud vilade på din axel, precis mellan nyckelbenet och halsgropen. Fingrarna vilandes runt din midja och du flätade in dina i mitt burriga hår.
Jag försökte sluta tänka på alla olikheter mellan oss. Försökte sluta höra alla andras röster i huvudet som påminde mig om vem du egentligen var. Jag tänkte bara på oss tillslut.
Bara på oss och det var vi och inga andra.
Vi är överallt. Om det inte är du, jag eller någon vi känner så är det någon annan.
Själv stod jag mitt ute på ett lerigt fält med gegga upp till knäna och under naglarna vilade leran som avslöjade att jag ramlat tidigare. Vart du befann dig kunde jag inte veta. För det fanns alltid någon som kunde ta tag i din skjortärm och dra dig vidare på nya äventyr.
Mina leriga knän gjorde ont och det enda jag tänkte på var dina andetag framför mig som gjorde rökmoln i dimman.
Jag följer prickarna på din rygg, sluter mina ögon och drömmer om den dagen du berättar sanningen.
Jag försökte göra mig osynlig genom att öka takten, sjunka ihop lite mer än normalt och fästa blicken långt bort i horisonten.